Efter den amerikanska politikens mörka höst och vinter, som gått från satir till förnekelse och vidare in i kollektiv depression, känns det nu som att en ny fas är på väg. Motståndet mot Trump växer dag för dag och en slumrande kraft som aldrig fått fart under Obama vädrar vårluft. En journalist som Keith Olbermann, som var en tongivande röst på MSNBC under Bush presidentskap, har återvänt från sportkommentarernas värld och gör nu en webshow åt magasinet GQ som kort och gott heter The Resistance. Hollywoods prissäsong har blivit en enda lång rad av ställningstaganden, nu senast på SAG Awards med Julia Louis-Dreyfus och David Harbours (Stranger Things) passionerade utspel.
En annan röst som kommit tillbaka i dagspolitiken är Adam Curtis. Från en vända kring Afghanistans historia i Bitter Lake (som jag skrivit mer om här) är han nu mitt uppe i hetluften med HyperNormalisation, som kom några veckor innan valet i USA. Här spårar Curtis utvecklingen av dagens motsägelsefulla politiska klimat, med obskyra hot, svikna ideal, post-sanning och revolter som aldrig får fäste. Titelns hypernormalisering handlar om hur makthavare skapat en ny normalitet i detta kaos, en enklare men falsk värld som de kan kontrollera, när de i själva verket gett upp kontrollen sedan länge. Curtis kommer in på flera aspekter han behandlat förut, som individualism, New Public Management och ett havererat liberalt projekt, vilka han kopplar vidare till Trump, Brexit och Syrien m.fl. utvikningar.
Det är lätt att kritisera Curtis när det gäller hans journalistik. Han konstruerar narrativ med facit i hand, hoppar fritt i tid och rum för att plocka upp delar som passar in i hans kausalitet och centrala tes. Men det går heller inte att förneka att han lyfter fram mycket intressant och med en stil som utvecklat en säregen suggestiv kraft. Här finns avsnitt om hur väst utmålade Khadaffi som en bov, en allierad och en bov igen, allt utifrån vad som passade våra intressen. Den moderna tidens Great Game i mellanöstern ges en översyn med fokus på Syrien och hur USA spelat ut länder mot varandra, för att härska genom att söndra. Curtis berättar också om Vladislav Surkov, Putins politiska strateg och den som betraktas som arkitekten bakom hans maktbas.
Till HyperNormalisations försvar kan även anföras att den levererar en betydande dos av självkritik. Curtis menar att dagens radikala köpt mycket av nyliberalismens projekt om personligt förverkligande och retirerat från politiska projekt in i konst och en allt mer urholkad nättillvaro. I den bästa världar kan perioden framför oss, ett stålbad med en despotisk Trump i Vita Huset, väcka denna slumrande kraft. Det räcker dock inte med ett kreativt motstånd, utan det måste till en ny gemenskap med de som känner sig lämnade utanför. I detta projekt får man inte lämna walkover längre.