[en dröjande blick]

Guldrushens glada dagar

Distributionen av film är inte ett ämne särskilt många ägnar en tanke åt. Ändå är makten över vem som ska få se vad och på vilket sätt ett kraftfullt redskap att styra vad vi tittar på och vilken film som får göras. Efter att DVD exploderade i popularitet på det tidiga 00-talet rusade bolagen till arkiven och försökte få ut så mycket film som möjligt. Sedan mättades marknaden och meningen var att vi skulle växla forma till bluray, men det steget tog betydligt färre.

Med den digitala distributionen för hemmabruk har bredden i filmutubudet minskat kraftigt. Det är inte längre det stora smörgåsbordet man lockar med, utan det långa åtagandet och den delade upplevelsen. Det innebär tv och inte film. En säsong av Game of Thrones binder fast publiken i timmar och skapar sin egen virala verklighet med subkulturer och diskussioner i mängder att ta del av.

Men även om det finns ett stort problem med bristen på filmisk bredd och djup i voddens tidevarv är det svårt att inte imponeras över tv-seriens framgångar. Sedan Tony Soprano valsade in i våra liv har tv-serien flyttat fram sina positioner många gånger om. Idag är man i förarsätet och inte en reträttposition för de som inte lyckas på vita iduken.

Den bästa aspekten av detta är karaktärens återkomst. Där Hollywood renodlat sin stereotypa produkt ger tv-serien skådespelare stort utrymme. Det är mycket tid som ska fyllas och att ta ut svängarna är bara positivt. En Frank Underwood, en Oleanna Tyrell eller en John River skulle ha svårt att bottna i en typisk treaktare, men här får de utrymme.

Den jag fastnat för senast är Lorne Malvo, Billy Bob Thorntons underbart manipulative psykopat i Fargo (tv-serien). Thornton slog igenom stort med Sling Blade på 90-talets mitt, men blev sedan snabbt ett ansikte som förväntades skänka trovärdighet till diverse lättsamma historier. Han framstod allt mer som en person som förätit sig på drömfabrikens syltburk (äktenenskapet med Angelina Jolie hjälpte honom knappast på denna punkt).

Att se Thornton i högform igen är skönt. Malvo förstör liv med en axelryckning och njuter av att spela ut andra människor mot varandra. Thornton har alltid haft en kameleontliknande förmåga att gestalta olika karaktärer och det utnyttjas fullt ut här. När den beräknande lönnmördaren hamnar i ett polisförhör är han plötsligt en sagofarfar som sitter i en kofta och pratar om kyrkbesök.

Men frågan är hur länge tv:n gyllene era kan hålla i sig. Fargo är gjord av FX Networks och deras chef John Landgraf gick i höstas ut och varnade för att vi befinner oss nära en peak. Under 2015 räknar man med att det kommer att gå över 400 tv-serier på amerikanska nätverk, nära nog en fördubbling jämfört med de 211 serier som gick 2009.

TV har blivit en massvara. Det är svårt att få tag på talang till nya serier, såväl vad gäller manus som skådespel, och det är svårt för publiken att hitta fram till dem. Visst, Landgraf talar delvis i eget syfte, FX och dess ägare Fox ser inte med blida ögon på att distributörer som Amazon och Hulu följer i Netflix fotspår och producerar sina egna serier. Men har han också en poäng.

Vad som ska komma efter är det ingen som vet. The caramel age säger en del, lättsammare tv som passar det flyktiga tidsfördrivet i ett massivt mediabrus bättre. Men kanske filmen kan få en chans igen också, ett tvåtimmars koncentrerad injektion av känslor och upplevelser som inte kräver det långa engagemanget. Fast då måste vi hitta ett vettigt sätt för den att nå oss.

Bitter Lake

En av de mer fascinerande detaljerna med BBC:s modernisering av Sherlock Holmes är Dr. Watsons bakgrund. I Conan Doyles ursprungliga version har Watson återvänt till London från Afghanistan, där han fått en kula i axeln under slaget om Maiwand i det andra afghankriget. I den moderna tv-serien återvänder han också till London från Afghanistan. Han har fått en kula i axeln under säkerhetsoperationer i Helmand-provinsen. Nästan 130 år har gått, men brittiska krigsveteraner från Afghanistan är lika aktuellt.

Temat går igen i Adam Curtis senaste film Bitter Lake. Även han startar i Helmand, men på 1950-talet. Amerikanska ingenjörer kommer dit i massor för att bygga och driva en stor damm. En stad av amerikansk modell uppförs för att de ska ha någonstans att bo. Men när dammens vatten backar upp i flodens dalgång höjs grundvattennivån så mycket att stora arealer av kringliggande jordbruksmark blir översvämmad och saltnivån stiger. Istället för en ökad jordbruksproduktion, som utlovat, blir skördarna katastrofala. Den nya jordmånen visar sig dock vara utmärkt för att odla vallmo.

Bitter Lake gisslar skickligt västvärldens oförmåga att reflektera över de långsiktiga implikationerna av dylika satsningar. Man vill göra rätt, men det blir ofta fel och så fel att det blir ett nytt hot som måste hanteras. Här finns många exempel, som hur 80-talets frihetskämpar Mujahideen stöddes av både USA och Osama Bin Laden och sedan blev en rekryteringsbas för Talibanerna och Al Qaida. Den amerikanska relationen till den Saudiska kungafamiljen är en annan ohelig allians som fått många märkliga effekter.

Adam Curtis brinnande engagemang har alltid varit både hans styrka och svaghet. Jag gillar 2004 års The Power of Nightmares, om ett uppblåst terrorhot, men i sin dekonstruktion av ett toppstyrt Al Qaida frågar han sig aldrig om en ideologisk rörelse är mindre farlig. Curtis har också en tendens att länka ihop långa kedjor av orsak och verkan, där allting sammanstrålar för att bevisa hans världsbild. Så handlar Bitter Lake, en film om Afghanistans moderna historia, delvis om finanskraschen och avregleringen av det amerikanska bankväsendet.

Till Curtis försvar ska ändå sägas att han försöker förnya sig. Det här är gjort i en friare form än tidigare, där Curtis nu ofta håller tillbaks sin allvetande berättarröst och låter bilder och stämningar tala för sig själva. Visst är det editerat och satt till musik, men det är slående hur flera av de starkaste scenerna saknar en berättad kontext. Bitter Lake summerar också slutsatser från hans tidigare produktion på ett snyggt men ganska deprimerande sätt. Väst har tagit sig an problem med mycket energi men mindre eftertanke, en insikt som nu är plågsamt uppenbar även för ett allt mer desillusionerat och uppgivet ledarskikt. Ett sådant ideologiskt vakuum - "det är ändå ingen idé att göra något" – är kanske ännu farligare än naiva idéer om en bättre värld.

It Follows

David Robert Mitchell debuterade för några år sedan med The Myth of the American Sleepover. Filmen är egentligen inte något speciellt, men det finns en avslappnad attityd i berättandet som tar de unga huvudrollerna på allvar. De flesta är rätt schyssta och förstående mot varandra och försöker bara hitta rätt väg fram genom livet. Situationer som skulle varit hårt skruvade på annat håll är mer lågmälda här. Men det blir till sist också något garderat över filmen, inte minst i hur den långa stunder är ganska tyst och utan soundtrack (jämför t.ex. med den roll musiken har i en tematiskt liknande film som Dazed and Confused).

Kanske har Mitchell morskat på sig något, för i hans andra film It Follows är stilistiken uppskruvad flera varv. Här får förortsångest och ungdomlig tristess vibrera till electronica av datorspelskompositören Disasterpeace (Richard Vreeland), gärna mot långa tagningar av Detroits urbana ruinlandskap. Musiken har en distinkt retroklang och Mitchell utforskar anakronismen med en blandning av klädstilar, neonljus och högteknologisk elektronik. Allt ger tillsammans något drömlikt och svårplacerat över It Follows, vilket tjänar Mitchells skräckscenario väl.

Upplägget är enkelt men suggestivt och ryms i filmens titel. Någonting följer en ung kvinna. Alltid i gångfart, men konstant, dygnet runt. Det kan ta vilken mänsklig form som helst och rör sig alltid rakt emot henne. Når det fram kommer hon att dö. Hon har drabbats av denna okända varelse genom en sexuell kontakt och kan bara föra den vidare på samma sätt.

Att Mitchell väljer att konstruera något eget och inte förlitar sig på genrens massiva förråd av klichéer är befriande. It Follows är lite som ett tankeexperiment som kommer till liv, ett plötsligt avsnitt av Twilight Zone som uppenbarar sig mitt i ett kompisgäng. I denna tradition spelar också filmen primärt på stämning och inte på mekaniska skräckeffekter, med ett förhållandevis långsamt och omsorgsfullt berättande.

Det uppstår naturligtvis en rad frågor kring varelsens natur och hur den interagerar med vår värld, men Mitchell lyckas hålla mystiken vid liv. Det är först på slutet, i en arrangerad konfrontation, som han måste spela ut korten och inte riktigt gör det så övertygande man kunnat hoppas. Fram tills dess har It Follows ändå mycket som fascinerar, inte minst sin symbolik. Varför är alla föräldrar så frånvarande i filmen? Är varelsen kanske den repressiva vuxenvärlden? Är den ständiga rörelsen, att aldrig fastna, aldrig stelna till, sättet att överleva?

Här finns utrymme för många tolkningar, berättelsen har en renhet som gärna lånar sig till teoribyggen. Att engagera en skräckpublik på detta sätt är tacksamt och gör att filmen får ett liv långt bortom sluttexterna. Mitchells stilsäkra paketering av innehållet hjälper givetvis till. Det finns något neo-Carpenterskt över denna mörkt glödande elektroniska dröm och ett sämre betyg kan en skräckdebutant sannerligen få.

The Dance of Reality

Alejandro Jodorowsky har alltid haft storslagna idéer om filmer som ska göras, från hans legendariska Dune-projekt till senare alster som Sons of El Topo/Abel Cain (en uppföljare till hans psykedeliska western El Topo från 1970) och gangsterfilmen King Shot. Men något konkret har det inte blivit sedan 1990 års The Rainbow Thief. Istället har Jodorowsky ägnat sin tid åt serier, teater och en egenutvecklad terapeutisk psykomagi, där han hållit öppna sessioner på caféer i Paris och givit ut flera böcker.

I och med 2007-års uppgörelse med hans gamla producent och nemesis Allen Klein kunde Jodorowskys tidiga filmer återigen ses legalt, vilket skapade ett nytt intresse kring hans filmskapande (och den utmärkta dokumentären Jodorowsky’s Dune). Jodorowsky var inte sen med att återlansera sina filmidéer på marknaden, hittills utan framgång med undantag för The Dance of Reality. Här återvänder regissören till sina judisk-ukrainska rötter i ett chilenskt 30-tal.

För att vara en film av en 86-årig regissör är The Dance of Reality en förvånansvärt levande och sprakande historia. Ramberättelsen handlar om uppväxten i gruvstaden Tocopilla, men det blir en kanvas för diverse funderingar kring barndom, familj, utanförskap, konst och mer därtill. Allt detta fångat med Jodorowskys sedvanliga känsla för visuella spektakel, där en drömlogik får styra berättelsen och plötsliga infall hör till normen.

Visst spretar det en hel del och här finns detaljer som kanske skulle ha stannat på idéstadiet, som valet att låta Jodorowskys mamma sjunga all sin dialog (mer irriterande än något annat). På samma sätt blir andra aktens fokus på en mordkomplott mot den chilenske presidenten en diversion som inte har barndomsskildringens styrka. Men när Jodorowsky håller sig till familjen blir filmens symbolik starkare. Hans son Brontis gör här hans far, en sträng Stalinist i ett nytt land. Som vilsen pojken får också Jodorowsky besök av sitt nästan 80 år äldre alter ego, där regissören ger sig själv retroaktiva råd i ömsinta scener med mycket memento mori över sig.

Jodorowskys voice-over hör också till ett av filmens bästa inslag. På en behagligt bruten engelska filosoferar han om livet och döden, med ett poetiskt framförande som inte har Werner Herzog långt framför sig (och då pratar vi om tungviktaren inom genren). I likhet med den tyske regissören har Jodorowsky åsikter om det mesta, även om han här mestadels håller tillbaks den ilska och humor som ofta kommer fram i intervjuer.

Som The Dance of Reality är framförd och framförallt slutar känns det som Jodorowsky själv tar höjd för att detta kan bli hans svanesång. Samtidigt finns det så mycket mer att berätta ur hans liv, från chilensk teater och cirkus, fransk mimkonst och mexikansk avantgardism till 70-talets kultfilmer. att han skulle kunna hålla på i ett par filmer till. Eller ska någon slanta upp de 30 miljoner dollar han säger sig behöva för ett av sina drömprojekt? Det känns mindre troligt, men hoppas kan man alltid. Filmvärlden är roligare med Jodorowsky i sig.

Jordskott

Avvändandet av folktro har flera exempel inom den svenska skräckkulturen. Den rika floran av föreställningar är givetvis en inspirationskälla, men den skänker också en suggestiv pseudohistorisk trovärdighet till berättelserna. Om man ändå ska ha med en urgammal varelse, varför inte koppla ihop den med Storsjöodjuret? Genom att anknyta till något man hört om på annat håll får berättelsen genast flera lager.

I uppdelningen urbanitet/modernitet visavi landsbygd/historia hör folktron tydligt hemma hos det senare paret. Därför blir det också effektivt att leka med överbryggandet av dessa gränser. Jordskott gör det väldigt tydligt, med den unga kvinnliga polisen från storstaden som åker till föräldrahemmet i skogsbrukarsamhället för att ta hand om arvet efter en avliden far. Här rör sig allt långsammare men har också längre kopplingar bakåt i tiden.

Först rör sig det mytologiska på behörigt avstånd, men ganska snart ställs Henrik Björn inför det klassiska problemet med hur man ska hantera ett hot av detta slag. Visa eller inte visa? Här blir det en kompromiss, där man får komma nära men inte den sista biten. Allt sker precis utanför bild, mycket snabbt eller som en suddig skugga i en backspegel osv. På så sätt undviker man den antiklimax som ett dåligt renderat troll skulle medföra och behåller något av mystiken. Men när man för femte gången får se ett plask snarare än en bäckahäst känns det också lite trist och ganska fegt.

Stämningen i Jordskott är det inget fel på, inte heller den tekniska produktionen. Musik och foto håller hög klass och förtexterna är vackra. Men serien faller med ett manus som på slutet snabbt eskalerar i sin ansträngdhet. Till sist blir det rena såpoperakonstruktioner som styr handlingen, aktier som ska skrivas över under vapenhot och okända halvsyskon som dyker upp som gubben i lådan.

Kanske hade man kommit längre om man kunnat styra upp en del av detta med skådespelet, men även här blir Jordskott en blandning av medelhögt och lågt. Här finns flera veteraner som levererar på beställning (Göran Ragnerstam, Peter Andersson, Ann Petrén), men Moa Gammel har svårt att få ordning på sin huvudroll och hennes halvromans Richard Forsgren känns konstigt stel och ansträngd (vilket han säkert ska vara, men ändå). Då finns fortfarande Yohios och Nour El-Refais karaktärer kvar att förklara.

Att gräva där man står är inte någon dum idé. Men inspiration av detta slag, aldrig så designad i sina yttre detaljer, kan inte lyfta ett undermåligt manusarbete. Jordskott sällar sig här till något som Skumtimmen, habilt hantverk som aldrig hittar potentialen i materialet. Det är därför inte utan viss oro jag läser om planerna på en film baserad på Simon Stålenhags fantastiska Ur Varselklotet. Det är bara att hoppas att det hamnar i rätt händer.

Vem saknar en videobutik?

I alla år jag bott på Lilla Essingen har Rixvideo Essinge legat på hörnet vid Brogatan precis när man kommer över till ön. En småsunkig videobutik med något tryggt och troget över sig. Sedan i vintras är butiken omvandlad till någon slags kiosk/cafe som ser rätt övergiven ut.

Videobutiker har funnits länge i gaturummet och varit navet för en vardaglig och lokal filmkultur. Genom dem har filmen tagit plats. Men behovet av dem finns inte längre. Hyrfilmen hade sin storhetsperiod på slutet av 80-talet och sedan dess har det varit konstgjord andning i olika former. Nu har dock syrgastuberna tagit slut. 

Vi streamar film, vi laddar ned film, men vi går inte och hyr den på hörnet. Sedan 2010 har över hälften av omsättningen försvunnit och raset accelererar. Köper film gör vi fortfarande till del, men det är också satt under press. I sommar stänger SubDVD, en av de sista riktiga filmbutikerna i Stockholm (finns det någon mer utöver Monkey Beach?).

Samtidigt som jag kan känna ett vemod över detta är det bara att erkänna att jag är en del av problemet. Mina inköp av fysiska filmexemplar har sjunkit kraftigt och jag har inte varit inne i någon videobutik på många år. Inte någon skivbutik heller för den delen, musik streamar jag från Spotify, sedan Grooveshark stängde sin sida tidigare i år.

Bokhandeln känns som den sista utposten, men även här hopar sig de mörka molnen. För några veckor sedan gick institutionen Hedengrens ut och menade att man mer eller mindre står inför en nedläggning. Här ses Adlibris och andra nätbokhandlar som det stora hotet, men e-böcker ökar också sina marknadsandelar och står nu för omkring en tredjedel av försäljningen på viktiga marknader som USA och Storbritannien. 25% av brittiska bokköpare äger en e-Reader, mer än hälften en tablet.

Men kanske ska man välja en positiv tolkning. Folk konsumerar media i massa olika former och engagerar sig kring detta på en rad olika sätt. Det gäller bara att hitta former att kanalisera flödet och skapa mötesplatser, såväl fysiskt som virtuellt. Sedan kan det vara författarscener, minifestivaler, digitala rum eller något nytt. Frånvaron av den direkta försäljningen behöver egentligen inte vara något negativt. Helt klart är dock att dagens nätaktörer har mycket kvar att lära när det gäller den sociala sidan av kulturkonsumtion.

Mad Max: Fury Road

Det brukar sällan vara särskilt upplyftande när en regissör återvänder till ett material på ålderns höst. Ofta känns det mer som spekulation, som med Ridley Scott och Alien. Att den 70-åriga George Miller återvänder till Mad Max kändes därför lagom intressant när det aviserades. Miller har de senaste 20 åren huvudsakligen regisserat animerade djur och har knappast de tyngsta actionmeriterna.

Tills nu. Den frenesi med vilken Miller tar sig an Mad Max: Fury Road känns nästan primal. Det här är något han har burit på länge, idéer som aldrig fått realiseras, men som slipats på av och till under många år. Resultatet är ett imponerande självsäkert actionepos, på samma gång avskalat och överdrivet i en suggestiv blandning.

Fury Road tar avstamp i postapokalypsens bensindoftande motorkultur, men lägger sedan på lager av mytologi och akrobatik tills det får en nästa operaliknande kvalitet. När vitsminkande war boys vaggar av och an på långa pålar tänker jag mest på 90-talets punkiga nycirkus, som franska Archaos med sina motorsågar och eldkastare. Nu är cirkeln sluten. Det som Road Warrior injicerade i kulturen för 34 år sedan har till slut hittat hem.

Det kan tyckas att filmen bara är just detta, sitt visuella anslag, ett ständigt stegrande flöde av stunts, explosioner och excesser. Men Miller förstår att rota det i en kultur med sin egen interna logik. War boys höjer sina händer i V-tecken och tillber V8-motorn, sniffar silverspray för bärsärkarus och söker den ärofulla döden för maximal lycka i nästa liv. När en av dem separeras från kulten bleknar hans skelettfärg sakta och han blir tystlåten och drar sig undan. Sällan har bad guys i en actionfilm getts mera omsorg eller tillåtits att reformeras på detta sätt.

Därför är det nästan synd att Miller inte tagit steget fullt ut med att separera Fury Road från Hollywoodska förväntningar på handlingen. Det hade varit intressant att se detta som ett rent visuellt spektakel, mot en detaljerad bakgrund, utan behov att bocka av plot points på vägen. Men nu ska ju filmen finansieras också och Miller levererar pliktskyldigt. Det finns en stillsam subversion här, i hur allt är en enda lång fåordig biljakt som stannar och sedan vänder tillbaks. Inget "Get to the chopper.", ingen imaginär oas bortom horisonten, som så ofta i apokalyptiska scenarion. Men det onda besegras och det goda segrar i ett ganska hastigt slut.

Det känns dock som ett ganska billigt pris att betala. I likhet med föregångare som Buster Keaton, Andrei Konchalovsky och Wachowskis förstår Miller att action fungerar bäst när den får ett eget litet universum och fritt spelrum. Det är förvånansvärt befriande att bevittna, plågad som actiongenren är av slentrian och låg ambition.

It's the Internet, Jerry!

I trailern för den nya säsongen av True Detective stirrar Colin Farrel, Vince Vaughn och Rachel McAdams djupt in i kameran. Kombinerat med flygbilder och shoot-outs satta mot en bakgrund med södra kaliforniens massiva motorvägsnät och ändlösa stadsutbredning sänder det en tydlig signal. Det här är påkostat, det här är seriöst (dvs mörkt, åtminstone på ytan).

HBO, liksom sina konkurrenter, behöver flaggskepp av detta slag. Titlar som ska locka in publiken att binda upp sig för ett abbonemang. Tv-serien är också idealisk i detta syfte. Inte bara är tv det nya svarta i nöjesdiskursen, men tv kräver också engagemang över tid. Att locka in folk med något som konsumeras på två timmar är flyktigt. Bättre då med något som konsumeras kväll efter kväll och återkommer med en ny säsong nästa år. En tittare som investerar långsiktigt är guld värd i det nya distributionslandskapet.

Situationen har lett till en mycket hård konkurrens. Netflix och HBO ses ofta som huvudkonkurrenterna, men även Hulu och Amazon Prime vill slåss om kakan. Båda har djupa plånböcker, Amazon med sina postordermiljarder och Hulu med ägartrion NBC, Fox och Disney. Förra året betalade Netflix strax över en halv miljon dollar för var och ett av Friends 236 avsnitt. Det slogs nu senast av Hulu, som efter ett budkrig betalade 180 miljoner dollar för lika många avsnitt av Seinfeld. En miljon dollar per avsnitt, vilket ironiskt nog var Jerry Seinfelds eget legendariska kontrakt för serien.

Med priser på denna nivå kan ingen ta täten. Netflix lägger omkring fyra procent av sin årsbudget för nya inköp bara på Friends. För Hulu är siffran ännu högre, det senaste kapitaltillskottet man fick av ägarna för att kunna ta upp kampen om tittarna var 750 miljoner dollar. Seinfeld-köpet är en fjärdedel av detta. Fragmenteringen av utbudet cementeras för varje steg som tas.

(Sedan är det en annan sak att detta blir ytterligare ett tungt argument för Seinfeld-sidan i den eviga 90-talsdebatten om Friends visavi Seinfeld. Nu visste ju alla med omdöme redan att Seinfeld är bättre, men det är skönt att ha det svart på vitt.)

Nextopia

I Nextopia förklarar professor Micael Dahlén hur vår förväntan på nya upplevelser är en av mänsklighetens grundläggande drivkrafter. Djur vet, men vi vet att vi vet och kan därför problematisera vår plats i tillvaron och föreställa oss något bättre. Detta har drivit evolutionen och är en fundamental faktor i mänsklig interaktion, t.ex. marknadsekonomi.

Hur ska man då bli lycklig enligt Dahlén?

Man ska se fram emot i morgon eller något som händer om tre månader, mindre saker som inte är ouppnåeliga. Då kommer belöningarna med jämna mellanrum och man slipper att bli besviken.

Att en professor på Handelshögskolan sjunger konsumtionssamhällets lov är kanske inte så konstigt, men onekligen har Dahlén en poäng vad gäller filmbranschen. Det gäller allt från fokuseringen på uppföljare till hypemaskineri och hur publiken involveras på förhand.

För egen del lever jag i Nextopia genom att ständigt gå och vänta på filmer. Det osedda är potential, det sedda historia. Mycket har svårt att leva upp till förväntan, men då finns alltid nästa film, nästa festival. För närvarande hoppas jag bl.a. på följande.

J.G. Ballards dystopiska modernitet blir ofta intressant på film, från Crash till The Atrocity Exhibition och annat. High Rise är något som den brittiske producenten Jeremy Thomas velat göra i 30 år och nästan gjorde med Nicolas Roeg på 70-talet, men finansiering gick aldrig att få ihop. Sedan gjorde de Bad Timing istället och Thomas producerade även Crash för Cronenberg, men nu har det ursprungliga projektet fallit på plats. Bakom kameran finns Ben Wheatley och framför den bl.a. Tom Hiddleston, så på pappret ser det mycket lovande ut.

Den österrikiske regissören Michael Haneke har en säregen förmåga att hitta ömma punkter och provocera även den mest luttrade publik. Flashmob ska utgå från fenomenet där okända människor samlas plötsligt för någon aktivitet, men det är också ungefär allt som sagt hittills. Bara konceptet med den gråsprängt magistrala Hanekes klarsyn, oräddhet och cynism applicerat på internetåldern är dock en frestelse.

När man är inne på dysfunktionella ting ligger Terrence Davies dissektioner av brittiskt familjeliv också nära tillhands, något han närmast fortsätter med i Sunset Song. Här är det tidigt 1900-tal i Skottlands jordbrukslandskap, med annalkande världskrig och Peter Mullan i huvudrollen, inspelat på 65 mm. Baserat på en skotsk litterär klassiker skulle det kunna bli tråkig kostymfilm, men Davies hittar alltid till det intima och personliga i sina filmatiseringar.

Ofta känns det som att man lever för sent för galna grandiosa projekt i stil med Fitzcarraldo och att filmen blivit lite trygghetsknarkande och bekväm på gamla dagar. Den villfarelsen krossar Dau av Ilya Khrzhanovsky med lätthet. Inspelningen pågick i tre år i en enorm anläggning utanför Kharkov i Ukraina, där Khrzhanovsky återskapade Sovjetisk 50-tal på 12000 kvadratmeter i ett slags gigantiskt rollspel om den nobelprisvinnande teoretiske fysikern Lev Landau som filmades med dolda kameror. 2011 förstördes allt i en planerad brand och Khrzhanovsky håller fortfarande på med postproduktionen.

Med lite tur kommer något av detta, eller de nya titlar som t.ex. Cronenberg, Zulawski, Nichols och Linklater håller på med, med på årets Cannes-festival. Programmet lanseras i mitten av april.

Långt och längre

De senaste åren har det regelbundet sagts att tv-serien gått om filmen i kvalitet, särskilt på den amerikanska marknaden. Argumentationen tenderar att fokusera på tv-seriens möjlighet till karaktärsutveckling och Hollywoods snäva fokus på hårt mallade treaktare utifrån välbekanta varumärken.

Även om det ligger något i detta är det en sanning som utgår från mittfåran. Tv-serien har sina egna utmaningar när det gäller kreativitet, där det gäller att kunna hålla något vid liv över en säsong (för att inte tala om fler). Vill man ha något mer spännande när det gäller regi och gestaltning är det sällan tv som gäller, där traditionella narrativ regerar (flertrådiga och longitudinella till trots).

Bäst blir ofta tv i sin kortform, där säsongsjukans långsamma nedbrytning kan undvikas. Förra årets hyllade True Detective är ett utmärkt exempel, en avgränsad berättelse inspelad som en längre film av en meriterad regissör. Här finns alla de möjligheter till karaktärsbyggande som tv-serien ger, samtidigt som det har filmens sammanhållna kvalitet.

Även Jemaine Clements och Taika Waititis What We do in the Shadows rör sig längs skiljelinjen. Som film är den modellerad på tv-serier som The Young Ones och dokusåpor, med en närmast pliktskyldig dramatisk båge för att flytta handlingen framåt. Den smarta lågmälda humorn känns igen från Flight of the Conchords och det kan argumenteras för att den mår bättre i detta format.

Har gränserna börjat luckras upp? Det återstår att se, men när en tv-serie egentligen är en film och en film kanske borde vara en tv-serie känns det som vi är i en intressant tid.